|
200 000 luffare. Så många
beräknar man att det fanns under luffarepoken i Sverige, 1880-1960. Men ända
fram till 1970-talet fanns några få aktiva luffare kvar på de svenska
vägarna.
På torsdagskvällen berättade Göran Johansson från Målerås och landets enda
luffarmuseum omkring luffarna i stort och om några speciella öden från olika
delar av landet, tryfferat med några goda skrönor. En berättelse som
emellanåt stördes av Hönsa-Lotta (kollegan Helena Vesterlund) som ivrigt
frågade efter en kopparpeng. Föredraget hölls i Langska huset och ingick i
Hemslöjdens pågående satsning på luffarslöjd.
För det var genom att tillverka föremål; mjölströare, karottunderlägg,
brödnaggar, vispar, strykjärnsställ etc. i metalltråd som majoriteten av
luffarna försörjde sig. Då kallades det trådtjack (tjack är romani för
sälja, försälja) men i dag benämns denna speciella slöjdform för just
luffarslöjd eller trådslöjd.
En försörjningskonst som kom till för att luffaren skulle undvika att bli
gripen enligt lösdriveri- och angiverilagen. Den som meddelade länsman om
någon som drev runt och inte arbetade fick tipspengar och för att undslippa
länsman började man denna tillverkning med det i landet klassiska materialet
som utgångsmaterial, en konst som sedan spred sig och där fler och fler
olika föremål gjordes. En annan relativt vanlig försörjningsform var måleri
där tavelmålaren framställde konstverk av oftast snabbproducerad
hötorgsmodell.
- Man började luffa på grund av fattigdom och arbetslöshet. Men där fanns
också sådana som inte ville kuva sig, som inte trivdes hos sin arbetsgivare.
De tillverkade föremålen bytte man mot mat eller övernattning. Och sov det
gjorde man hos fröknarna Horn, det vill säga hos boskapen i ladugården.
Dit fick luffaren dock inte ta med sig sina arbetsredskap, bonden var rädd
för att avknipsade trådbitar skulle blandas i fodret.
Luffaren fanns över hela landet, dock färre i närheten av storstäderna och i
Skåne där de stora jordägarna inte ville se luffare på sina marker. Under
den varma årstiden sov han ute eller på loft och lagårdar, vintertid sökte
luffaren sig till exempelvis glas- och tegelbruk där värme fanns i riklig
mängd.
- En del gick enbart lokalt men många vandrade syd-nord i landet.
Göran Johansson avlivade också några vanliga fördomar omkring luffarna.
- Luffaren stod inte längst ner på samhällsstegen, tiggarna var i botten och
därefter löskefolket. Spriten var inte så vanlig som det påstås utan de höll
sig oftast till pilsner.
Kvinnliga luffare förekom men var inte vanliga.
- Kvinnorna togs ofta omhand på bättre sätt och de fick sova i boningshuset.
På 1950-talet försvann luffarna i snabb takt även om några få således hängde
med in på 70-talet. Att de minskade berodde främst på sociala
samhällsreformer som medförde att det inte förelåg samma nödtvång att ge sig
ut på vägarna för att skapa sin försörjning.
Lars Schill |
