Gotlands Tidningar

 

Luffarna skapade sin egen historia

     
            

Textruta: Göran Johansson från Målerås Luffarmuseum berättade igår om luffarna och i bakgrunden syns fyra luffaren ”HA” konstverk

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Textruta: Luffarepoken i Sverige är tidsmässigt ganska enkel att beskriva. Mellan krisåren på 1880-talet och fram till 1957, då ett antal sociala reformer i princip gjorde slut på luffandet, beräknar man att cirka 200 000 luffare cirkulerat runt på den svenska landsvägarna för sitt uppehälle. Som grupp stod de längst ner på samhällsstegen, tiggare, löskefolk, skärslipare och hantverkare, som i stället för att stjäla och hamna på anstalt gav sig ut på vägarna. - Det gemensamma, om man nu kan uttrycka sig så, var att de var stolta och "inte tog skit" av någon och att många hade en frihetslängtan, berättar Göran Johansson som i går kväll var inbjuden till Langska huset tillsammans med Helen Vesterlund för att berätta om luffarnas liv och öden. Ett berättande som också säger en del om vår tids utanförskap och rädslor för de som lever annorlunda. På Gotland var luffarepoken inte speciellt stor till antalet på luffen men i Sverige fanns många som tvingades att leva på det här sättet, storstrejken 1909 och depressionen på 1920-talet var stora rekryteringskällor. Angiveri- och lösdriverilagen som stiftades 1885 gjorde att de flesta luffare tvingades bevisa att man kunde försörja sig för att inte bli haffade, därför hade de flesta luffare ett "yrke" som gårdsmusikant, hantverkare, skärslipare och liknande. Lagen upphörde inte förrän 1981 även om den mest tillämpades för prostitution mot slutet. - Och så var luffarna intimt sammankopplade med de mindre bruksorterna, glashyttor, tegelbruk och järnverk, som gav "sängvärme" under kalla nätter samtidigt som de höll ugnarna i gång och hämtade ved, berättar Göran Johansson. Göran och Helen har byggt upp landets största luffarmuseum i Målerås mellan Kalmar och Växjö.  Det började som ett projekt där Göran gjorde en utställning i Målerås  men forskningen gick vidare och när allt mer material kom till byggde de upp ett museum. - Men vi har på nytt vuxit ur lokalerna och behöver större, därför åker vi också runt och berättar om verksamheten, berättar Göran som under museivisningar ofta uppträder i rollen som "Snacke-Per" medan Helen spelar rollen som "Hönsalotta". - Vi känner till ett 40-tal kvinnliga luffare, oftast var de ganska lokala, medan de som drog ut på långa rutter oftast var män, berättar Göran. I dag känner vi luffaren bäst som den frihetslängtande Bolle i Harry Martinssons "Vägen till Klockrike" eller som den romantiske vagabonden "Paradis-Oskar" i Astrid Lindgrens "Rasmus på luffen". - Båda typerna fanns och var ganska vanliga, många tog luffandet som "yrke" under somrarna, säger Göran Johansson. Några led kanske av mentala rubbningar och några kanske hade problem med alkohol, men det vanligaste var att dessa män blev runt 80 år innan de hamnade på sjukhus, blev tvagade och avlusade, och dog av någon simpel sjukdom som de inte klarade av i sitt nya "sterila" tillstånd. Luffarna hade sin fristad på landsbygden där de oftast välkomnades för sitt hantverk, men också som historie- och nyhetsförmedlare. - Tråd-tjacket, det vill säga vispar, husgeråd, lusaborstar, smycken och leksaker välkomnades i stugorna, berättar Göran Johansson och visar upp den cykel som Erik "Öland" Andersson tillverkat någon gång på 1970-talet. Han berättar också om alla de historier som luffarna berättade och som gjorde dem intressanta ute i stugorna. Om Axel Herman som berättade om alla båtar han seglat med "att alla gick under med man och allt, men att han klarade sig iland från sin sista seglats då han lyckades flyta iland på en järnspis". Eller luffaren som fått som sin livsuppgift "att smörja jordaxel, men att han slutade när oljan blev så dyr". Eller om luffaren som berättade att han var son till Greta Garbo. Andra skapade sig sin image genom att riva sönder sin kläder eller berätta att de egentligen arbetade som spioner. Många luffare försörjde sig genom sin konst. "Långe Målarn´" var skicklig målare medan Herman Andersson, mest känd som "HA" eller "Brokiga Blad" och som ofta var på Gotland, mera försörjde sig på kvantitet. Hans mål var att måla en miljon tavlor innan han dog och själv förfäktade han att det blev 750 000 till slut. - Han jobbade ihop med sin bror John som sålde och köpte pilsner, medan "HA" bara målade. Det blev många tusen tavlor under de här åren. Färgen gjordes av potatismjöl, vatten och färgpulver som målades med moddlare på papp. Först målade "HA" himlen, sedan vatten eller land på ett tjugotal pappskivor åt gången, sedan målade han dit skutor eller tjädrar med hjälp av schabloner. En gång slog han vad med självaste Anders Zorn att han kunde måla en tavla på fem minuter. Det vann han en tia på, mycket pengar på den tiden, berättar Göran Johansson. Andra skrönor, som alla sägs vara sanna, var när han träffade målarprinsen Eugen på Lydia Björks pensionat i Mosjö 1944. Den målning de gjorde tillsammans är numera övermålad - och skulle man skrapa bort färgen på verk 724 på Valdemarsudde - så framträder "HA:s" vattenspegel där Lydia även målat dit några fiskar. Trot den som vill. Bengt Valentinsson Text Bengt Zettergren Foto