LUFFARNA - så var deras riktiga dag och leverne under fattigSveriges fattigaste
period.
Vi berättar om ett flertal luffare som fanns runt om i
Glasriket och som besökte bl.a de bruk som fanns
eller finns här. Alla går naturligtvis inte att berätta om då det speciellt
under 1920 och 30 talet fanns så
många som hade landsvägarna och glas, tegel och järnbruken som sina "Hem"
under vintermånaderna.
Vi har naturligtvis enbart original som vi visar, och de berättelser vi delar med
oss av, är
kontrollerade så
gott det går genom den eftersökning/forskning vi gjort och genom personer vi
intervjuat.
Till vår glädje har ämnet luffare spridit sig vilket fått till
följd att andra hemsidor nu tar upp om luffare och skriver om det.
Tyvärr blir det då också många gånger lite galet när man inte har rätt fakta att
förmedla. Därför kommer vi från
Hönsalottas Luffarmuseum att presentera rätt information om vi finner fel fakta
eller information om någon luffare.
Allt för att det ska bli riktigt och rätt. Vi börjar med att presentera:
Hugo " Långe Målaren" alias "Höganäs" Persson.
Den person som bäst känner Hugo Persson i detta distriktet är
hans
forne kamrat Vilner Lindström. Vilner som under sin aktiva tid som målare-
mästare ofta träffade på "Höganäs" när han var vid Flygsfors Glasbruk
har många minnen och berättelser att återge.
Bland annat så var inte
Hugo Persson en så värst produktiv konstnär.
- Han lär inte ens ha målat totalt 100 tavlor i sina dar, men
däremot var han erkänt mycket skickligare konstnär än vad många
av de andra "luffandes gåramålare" var, berättar Vilner Lindström, och
fortsätter:
När "Höganäs" kom till bruket var det i regel under vintermånaderna. Det var
till Flygsfors Glasbruk eller Älghults Glasbruk för det mesta.
Han hade alltid på sig sin långa rock och en fin skinnmössa med öronlappar
som var
klädd i fårpäls. Och dessa var han alltid så noga med att fälla ner så
att han
inte frös. Han var också ordentlig med sin klädsel och han försörjde
sig med
att sälja nas. All sköns nas som klockor och speglar, mm
Vilner berättar att han stod jämte "Höganäs"
när han sålde en klocka till Axel
Herman. Den rovan köpte Axel Herman in för att själva kunna sälja den vidare.
Detsamma gällde spegelglas som han köpte av "Höganäs" för att kränga vidare.
- Speglarna var i mindre bitar och var sekunda. "Höganäs" fick tag i dessa
i
Fröseke och eftersom både han själv och Axel Herman inte var helt
utblottade
utan hade lite pengar undanlagda så de gjorde ofta affärer ihop, berättar Vilner.
Eftersom "Höganäs" inte målade så värst många
tavlor i sina dar finns det naturligtvis inte så många kvar att visa upp heller,
men tack vare Vilner och hans kamratskap med "Höganäs" har Hönsalottas
Luffarmuseum ett av hans original och som
vi visar på bilden här sidan om.
- "Höganäs" var en av de bättre lottade
luffarna som vandrade runt bland bruken. I Flygsfors var han ofta och likaså på
Älghults
Glasbruk. Han kom från ett "bättre" borgligt hem ifrån Höganäs, berättar Vilner.
Hans föräldrar var rikare än snittet och de sände
pengar varje månad till honom. De fåtal tavlor han sålde eller fick levererade,
han var otroligt lat, skänkte han ofta bort som tack för mat
eller en övernattning. Så någon större produktiv målare var han inte och han
målade alltid på frihand ur minnet, så att säga, säger Vilner.
Aldrig med någon mall eller schablon, men däremot var det en annan luffare som
gjorde och det återkommer vi till vem det var när vi
berättar om den luffarens liv och leverne framöver under denna vinjett.
De luffandes "konstnärer" som finns
representerade med originalverk på Hönsalottas Luffarmuseum är bland annat "den
intelligente"
luffaren Nils "Björnjägaren" Rundgren och inte minst Herman "HA"
Anderssons fantastiska tavlor. Herman var den som gav ordet
Hötorgskonsten ett ansikte. Han hade ett mål att måla en miljon tavlor men hann
enligt egen utsago enbart med 750 000 stycken.
Hur detta stämmer med verkligheten berättar vi om på annan plats på hemsidan
eller vid våra guidningar.
Långe Målaren hade fler namn och han använde
lite olika namn vart han kom. Målar-Hio eller Lången var också återkommande
namn på honom. Men de namnen använde han säkert inte då han hämtade ut ett av
sina Amerika-arv. Ett av arven var på hela
40 000 dollar men dessa fick en advokat från Växjö portionera ut i lagom doser
till honom. Det först arvet han fick var "bara" på
några hundra kronor och då satte han sig ner och räknade ut till hur många
pilsner detta arv skulle räcka.
- Det påstås att han skulle vara representerad på något konstmuseum, och efter
några berömmande ord efter en tavelmålning
kunde han säga:
- Ja, förr kunde jag nog måla - men inte nu.
Under sin vandringstid sålde han knappast något av det lilla han kunde åstakomma.
En oljemålning, akvarell eller teckning
kunde istället bli en gengåva efter ett gästfritt hembesök med något gott att
dricka, öl var hans livselexir, efter maten eller någon
annan uppskattad väntjänst
En som hade en god och stadig kontakt med den
långe Höganäsmålaren var skrothandlare Elis Malmberg i Åseda. Redan tidigt
hade Malmberg såsom anställd på en skrotfirma i Vimmerby varit vän med Hugo, som
han där mest fick heta. En dag kom en annan
vagabond som kallades för Göteborgar-Bengtsson, in och då talade Elis malmberg
om att Hugo varit där strax innan.
- Jaså, det var ju bra, tyckte Bengtsson, då lever han än.
- Ja, varför skulle inte Hugo leva, genmälde Elis. Och så berättade
Göteborgar-Bengtsson:
Jo, för några dagar sedan hade han varit uppe vid luffarhärberget vid Tuna
herrgård och dit hade Höganäs kommit med sina stora
påsar och ur den ena hade han tagit fram en illa medfaren och tillrufsad höna,
som han hittat jämte vägen, troligen överkörd av
någon bil. Fast hur länge den legat i landsvägsdiket det visste han inte, och
inte brydde han sig om det heller. Han bara plockade
den så ivrigt att fjädrarna for runt omkring, och efter vederbörlig saltning
fick den koka upp i en kastrull.
Särskilt god var inte lukten av hönskoket men
Hugo åt med god aptit och bjöd också Götebergs-Bengtsson att smaka, men han
avböjde med det godtagbara skälet att han alldeles nyss hade spisat.
Göteborgare-Bengtsson hade dålig erfarenhet av att äta
gammal, rutten mat.
En annan gång kom Persson lite "ljummen" som han själv uttryckte sig, av några
pilsner, och då nämnde han om det tidigare arvet.
- Nej, jag bryr mig inte om pengar. Det blir bara fylle av dem. Två gånger har
jag varit nära min hemkommun Höganäs, men
då jag inte varit riktigt nykter kunde jag ju inte visa mig i detta ärende. Nej,
jag skiter i pengarna och går till Nynäshamn ! Han hade
vandrat norrut men ångrade sig, vänt om och gått ner till Växjö istället för att
träffa sin advokat för att visa honom sina arvepapper.
Att arbeta var inte Hugos största begåvenhet här i livet och han berättar
vidare:
- Jag förstår inte hur folk kan hålla på med samma arbete dag efter dag och till
och med i hela sin levnad. Jag kommer och går när
jag vill och jag är van vid att råda mig själv.
Detta sa han efter att ha varit på Flygsfors Glasbruk och jobbat en och en halv
dag. Han hade då kört ved från vedbacken till
glasugnen men detta hade varit tillräckligt.
Nere i Nybro hade han också blivit haffad av
en nyanställd polis, som inte kände honom. Det blev finkan förstås, och för att
fördriva tiden där började han att teckna på ett gammalt smörgåspapper som han
hade i fickan. En konstapel kom in och blev
mycket intresserad.
- Av det motivet kan du göra en målning åt mej, sade han, och han lovade att
skaffa fram erforderliga färger och ett paket snus.
och det blev ett uppskattat konstverk, så något liknande måste han göra också
till den andre konstapeln. Vid frisläppningen
ville inte polisen ge honom betalt för tavlorna. Han hade ju fått mat, husrum
och färger till på köpet. Men Långe Målaren stod
på sig, och till slut öppnades polisernas plånböcker.
Nästa gång han kom till Malmberg i Åseda var
han synbart bekymmersfylld. Malmberg undrade naturligtvis varför:
- Jo, nu var det "etter jäkligt värre". Aldrig får man vara glad., sade han och
berättade att han fått ytterligare ett arv som var
betydligt större. Omkring 40 000 dollar, skulle det visa sig.
- Får jag ut så mycket pengar så lever jag inte många veckor till. Du känner ju
mej. Jag skulle supa ihjäl mej.
Malmberg kunde inte annat än att hålla med honom, för så låg det ju faktiskt
till med Persson. Starkspriten var han mycket
rädd för och när han fick välja på en rejäl sup och en pilsner så valde
han pilsnern.
- Av brännvin blir man långvarigt full medan en pilsnerfylla fort går över, var
hans kommentar.
När han efter en tid återkom till Malmbergs skrotupplag var humöret bättre. Allt
hade ordnat sig. Hans gamla mor hade inträtt
som förmyndare åt honom. Av arvet skulle hon lämna honom cirka 100 kronor varje
vecka och detta tyckte Persson var mycket,
mycket bra. Nu skulle han fortsätta att leva sitt eget liv.
Alltefter 60 talet gick syntes Persson
alltmer sällan till. När man någon gång såg honom tycktes hans steg vara
långsammare och
släpande och cykelhjulen verkade att rulla allt tyngre. Däremot syntes den långa
personen knappast böjd, och det mörka håret var
endast obetydligt grånat.
Ibland kunde man se den lätt igenkännbara cykeln stå fullastad och parkerad vid
ett träd intill vägkanten. Då hade han med ett par
ölflaskor gått in ett stycke i skogen för en vilostund eller kanske för att med
sin blyertspenna avbilda ett naturmotiv. Men något i
målarväg tyngde inte hans packning under senare år. Annars skulle säkert
målarens-konstnärens skapande blivit hans livsuppgift.
Nu blev han istället en nyttig skrotuppsamlare och luffare. Förvisso är
människan ett förunderligt väsen. Liksom Guds och människors
vägar är outgrundliga.
Återberättat av Göran Johansson.
Reinhold " Kosta-Lasse" Larsson
Detta är en
mycket unik väggmålning som Kosta-Lasse målat. Den mäter cirka
På motsatta sidan av trapphuset sitter denna målningen. Anledningen till att det
är vatten
2 ½ X 1 meter
och sitter som en väggmålning i en hus här i Småland. Den målade
på målningarna är att innehavaren till huset grävde nio brunnar utan att finna
vatten. Då
och signerade
Reinhold 1956 som tack för gästvänlighet till husets innehavare.
sa Kosta-Lasse: Jag ska ordna så du får vatten i huset.
Kosta-Lasse var duktig på det mesta och var också en
skicklig hantverkare, trots sitt leverne. Han var en av de luffare som hade
lättast att klara sitt dagliga
id. Han målade tavlor. Gjorde korgar och kvastar.
Tatuerade, tillverkade crepesblommor och täljde träfigurer och tillverkade
trådtjack. Under sina sista
år var han skärslipare. Museet har honom inspelad på
två olika originalfilmer. På en av filmerna visar han hur han tillverkade en
cykel i trådtjack och några
av sina tavlor. På den andra filmen får vi följa honom
som skärslipare i de småländska skogarna.
Vi har fått träffa personer som levt nära
Kosta-Lasse under många år och fått ta del av de tavlor han målade och fått
flera historier som vi kommer att
presentera framöver på museet. Hans cykel och
skärslipmaskin han använde finns inte kvar längre. De togs omhand av en vän till
honom men tyvärr
tog en anlagd brand för några år sedan detta med sig i
lågorna. Hela Kosta-Lasses historia finns här på museet att läsa, men vi visar
här några bilder på
några av de tavlor han producerade och på en av
gubbarna han täljde ut. Vi visar även en bild där han alltid satt då han gjorde
sina korgar eller gubbar.
.
Här visar Harry en av alla de
trägubbar som Kosta-Lasse tillverkade.
Det var här han satt och tillverkade sina gubbar och korgar under många år.