Siste luffaren från epoken är Rimmar-Sten.
                Ryktet om luffarepokens död är betydligt överdriven.

Fram tills den 19 juni 2007 påstod vi inom lufferiet att den siste luffaren lämnade landsvägens hårda
slit, så sent som 1997. Hans namn var Dahlberg och ställde in sina vandringskängor i Kalmar.
Men då visste ingen av oss inom denna forskning och författande om mästerluffaren Sten Persson.
Idag den 20 juli 2007 har vi bättre koll på verkligheten och kan här och nu presentera en av
landets charmigaste och mest vitala luffare som för två månader passerade 100 års strecket:
Sten Persson alias Rimmar-Sten, Cykel-Sten & Luffar-Sten.

                                                                                                                                          (Privatfoto)
     På Din-X macken i Vittsjö trivdes Luffar-Sten så väl att han beslöt sig för att stanna på orten efter
      åren längst landsvägarna. Här fann han sig till ro och lever idag ett ganska behagligt pensionärsliv.

  För vår ciceron Göran Johansson och museets Hönsalotta ( Helen Vesterlund ) berättar Luffaren
Sten Persson om sitt liv som kringflackandes vagabond. Skåne, Småland och Värmland är platser
som spjuvern Luffar-Sten har besökt. Alltid cyklandes.
- Jag har cyklat tusentals mil genom åren, berättar Sten, när vi träffas en varm och skön dag i juli
i en lummig trädgård i Vittsjö.
- Jag arbetade som dräng fram till jag var cirka 40 år sedan gav jag mig ut som luffare. Jag sålde
min arbetskraft till bönderna och under en period sålde jag "nas". Det var allt från synålar till fästnålar
och skrivpapper. Det köpte jag in billigt i Ryd och cyklade sedan runt och sålde det på landsbygden.
  Idag är Sten Persson en otroligt stark och kry hundraåring som står ut med en filmkamera bara
decimetrar ifrån ansiktet. Vi sitter lite i skuggan under ett plommonträd och solstrålarna värmer oss
behagligt. På bordet serveras kaffe med nybakat och vår nyfunne vän är ivrig med att ta del av den
present som han ärats med av museets personal.
- Kaffegök ska man ta varje dag. Det har jag alltid gjort, berättar Sten lite pillemariskt, samtidigt som
han spanar efter flaskan. - Det är väl dags för kaffe nu, säger han.

                                                 Stryk med rottingen

  Under nästan två timmar sitter vi och pratar om hans tid som luffare med stora delar av landet som
sitt arbetsfält. Han föddes den 7 juni 1907 i Varshult utanför Örkelljunga.
- Dagen efter att flaggan fyller, brukade Sten själv säga, om sitt födelsedata..
 Sin skolbänk behövde han bara nöta under fem år i Oderljunga. Tidigt började han arbeta som dräng och det
var ingen dans på rosor. Bonden var sträng och ofta kom rottingen fram. Han fick bo i dräng-
kammaren och var nog inte den tidens lyckligaste dräng. Det var hårt och slitsamt.
 Det blev många bönder runt om på gårdarna som tog del av Stens arbetskraft och så höll det
på tills han förvandlades från hunsad dräng till att få ett eget liv som luffare.
- Jag hade det bra som luffare. Jobbade lite med varje och skötte mig själv. Min syster
bodde i Stockholm och jobbade som husmor, så hon tjänade bra. En gång skickade hon ett
tusen kronor till mig i ett kuvert. En enda gång har pengar försvunnit, som hon skickade till
mig, och det var ett kuvert med 200 kronor i, minns Sten, som förlorade sin syster för cirka
20 år sedan.
- Hon blev bara 83 år gammal, konstaterar han.

  Sten, som gärna och villigt berättar om sina fruntimmer runt om i landet, har själv aldrig varit gift.
- Jag har inte varit förlovad heller någon gång. Men jag har en pojk som jag hälsade på två gånger i
Tyringe där han jobbade. Han är pensionär nu, men jag vet inte om han lever. Vi har inte haft
kontakt med varandra på minst 20 år, säger Sten.
  Vi hoppar frisk mellan ämnen från luffarepoken som Sten minns som en händelserik och bra
tid. Med årens rätt tvingas Sten ha hörlurar eftersom hörseln nästan försvunnit. Minnen finns
dock kvar mellan varven och det är svårt för honom att pricka in de olika berättelserna rätt i tiden.
  Något som inte svikit honom är dock minnen från alla de kvinnoaffärer som avverkades under åren
längst landsvägarna. Om dem berättar han och gärna...
- Jag hade en jänta i Nybro. Vi kallade henne för "Siri i svängen". Hon bodde i svängen mot Kalmar.
Där fick man mer än att sova över, minns Sten, med ett finurligt leende. Jag hade också ett annat
fruntimmer, men hon var gift. Hon var i 50 års åldern men hennes gubbe klarade inte av henne. Så
det fick jag göra istället. När hennes gubbe kom in sa hon till honom att jag var bra och hade vana.

                                                    Lurade bönderna

  Något körkort har han aldrig haft. Har aldrig kört något motorfordon. Det var hästarna han gillade
allra bäst.
- Jag plogade och harvade och en gång körde jag med tre hästar samtidigt. En gång när jag låg i
ladugården låg jag i halmen hos hästarna, men de trampade aldrig på mig. Det fanns också råttor
och möss, men jag blev aldrig biten någon gång.
- En gång frågade jag en bonde om jag fick ligga över i hans ladugård, men det fick jag inte. Men
när bonden hade gått och lagt sig smög jag mig in och la mig i halmen i all fall. På morgonen när
jag vaknade märkte jag att det rörde sig under mig. Jag hade lagt mig på ett svin och sovit där
hela natten utan att grisen märkt mig, berättar Sten och skrattar.
- Jag lurade många bönder, ska du tro, men aldrig på pengar. En bonde frågade mig om jag
ville jobba några dagar på hans gård. Jag svarade att det kunde jag gott göra. Han skulle komma
och väcka mig på morgonen vid halv sex, men då var jag redan i Perstorp. Han trodde ju att jag
skulle arbeta för honom, men jag ville ju bara få sova några timmar. Hos en annan bonde skulle
jag jobba i en månad. Efter tre veckor bad jag att få tio kronor, men det fick jag inte. Då stack
jag därifrån. Det var värt att missa de pengarna, berättar Sten.
 

 Sten Persson berättar hur folk ute på gårdarna gjorde för att kolla upp så luffarna var riktiga och
ärliga.
- De la ut lite pengar så man skulle se dem och sedan gick de iväg från rummet. Det var bara
för att kontrollera så man var ärlig. Men jag sa alltid till dem att det låg pengar framme, så de
inte trodde att jag skulle ta pengarna ifrån dem.
- När jag var ute och sålde nas kunde man komma till någon och försöka sälja. Då kunde de
säga att de inga pengar hade. Jag var hos en som sa så och då sa jag till honom att det ligger
ju tre kronor på trappan. Men då sa han att det var ungarnas pengar, och inte hans.
Jag har också varit med och hjälp skärslipare med att hämta slip. Jag hade aldrig själv någon slip
utan jag bara hjälpte till och då tjänade man en slant på det.
  Att luffarna ofta var ett ärligt folk intygar många med minnen från epoken. På frågan om
Luffar-Sten varit i klammeri med rättvisan blir det ett klart och bestämt NEJ.
Några minuter senare berättar han dock om marknaden i Markaryd.
- Där blev jag tagen av polisen för fylla. Jag fick 50 kronor i böter och så fick jag sova
några timmar i arresten. Sedan blev jag förbjuden att köpa brännvin på systemet i ett
helt år. Jag blev gripen tre år i streck på marknaden så jag fick inte handla på bolaget
under de tre åren, men det gjorde jag ändå, säger Sten och skrattar åt eländet.

  När vi diskuterar hur det var med sjukdom och skador under de år Sten färdades
runt på vägarna säger han att han aldrig varit sjuk.
-Man tvättade sig i bäckar och i sjöar och rakhyveln hade jag med mig. Jag tvättade
aldrig några kläder utan jag fick nya hela tiden. Så det var aldrig något problem.
Men jag har blivit påkört vid två tillfällen. Den första gången fick jag två hundra kronor
av han som körde på mig. Det var i Småland. Den andra gången var här i Vittsjö, men
då fick jag bara 75 kronor...
Hur Luffar-Sten kan vara så vital och klar trots 100 år fyllda ?
- Jag har alltid tagit en sup och alltid varit ute i friska luften och jag har aldrig rökt,
lyder hans recept avslutningsvis.
                                                                                         Text & Foto: Göran Johansson

Luffar-Sten eller Rimmar-Sten eller Cykel-Sten berättar mycket mer för museets personal när
de besöker honom. Detta kommer framöver att visas besökarna på museet i den film som
samtidigt spelades in under träffen.
Vi visar ett litet bildsvep här under ifrån träffen där nutidens Hönsalotta fick träffa den
riktiga luffaren och kvinnotjusaren och livsnjutaren Sten "Luffaren" Persson.
Olle och Annchristin Bengtsson i Vittsjö har känt Luffar-Sten under många år och det
var vid deras bensinstation som han trivdes bäst. Där var han så ofta han kunde och det
är också Olle och Annchristin som tagit hand om och hjälpt honom när det behövts.
Utan deras vänlighet och omtanke hade nog livet för Luffar-Sten varit annorlunda idag.


   Sten är en riktig spjuver och gillar bl,a damer.

                  Här hälsar Luffar-Sten på museets egen Hönsalotta.

                                                 Ett tjusigt par.

        Luffar-Sten och vår ciceron Göran Johansson diskuterar luffare

                   Luffar-Sten tog fram sin rullator och skjutsade Hönsalotta.

                                                 Med glasklar blick mot målet.

  Hö hö vilket rejält fruntimmer den däria Hönsalotta är, tänkte nog Luffar-Sten.

                      Båda lyckliga som bara luffarna kunde vara

          En Luffar-Sten en flaska och ett fruntimmer. Lyckan total....

 Hej mä di Lotta, sa Luffar-Sten och gav Hönsalotta
 en kärleksfull klapp på kinden. En märklig men mycket
 stämningsfull träff led mot sitt slut och Luffar-Sten
 åkte tillbaka hem till hemmets lugna vrå i Vittsjö igen.